Vi pratar för vi måste

Tidinställt inlägg.

Jag hade jätte problem med att prata igår på jobbet. Jag fick inte fram orden, jag snubblade och sa fel ord ibland också. Så fort jag får för mycket tankar och stress så är det som min talkacapitet går i stupet. Det är verkligen skit jobbigt, för det är vid stress som jag mest behöver prata.
Då försöker jag göra som jag råder de andra "stammare".. Stanna upp en sekund och andas. Men jag vet att det är lättare sagt än gjort. Speciellt om man jobbar som servitris som jag gör, där allt ska gå i 160.
Men som vanligt klarar jag mig alltid, de flesta förstår. Det jobbiga är att folk inte förstår vad som försegår i ens huvud. Vad vi tänker innan vi ska prata, vad vi ska säga, hur vi ska säga det, rädslan att öppna munnen, det spänner i hela kroppen, tvekar om vi ska säga det eller vara tyst. Det är så många tankar och det är svårt att stänga av det ibland. En som inte själv stammar har ingen aning om hur det är, och tyvärr skulle aldrig kunna förstå till 100%.


Det är så lite ni ser egentligen.

Kommentarer
Postat av: Sandra

Otroligt skönt att läsa om stamning i din blogg, just som du skriver ( att man inte är ensam)

Känns som vi lever exakt samma liv, servitriser, kämpar oss igenom med talet, o för det mesta går det bra :) man kan alltid skoja bort sig i vissa situationer, känns det igen?:)



Mvh Sandra

2011-08-15 @ 16:12:14

Kommentera inlägget här:

Och ditt namn är?:
Ska jag komma ihåg dig?

Mail: (den kommer inte synas)

Du kanske också har en blogg?:

Lämna gärna en kommentar:

Trackback
RSS 2.0