"Både Skördeman och Gustafsson anser inte att problematiken är så allvarlig och att man måste kunna skämta med sitt funktionshinder. Sanningen är att det är helt ok att skämta om SITT EGET funktionshinder, men att göra narr av andras problem är en helt annan sak!

Problemet är att det finns så många som gör narr av personer som stammar, kända såväl som okända. Att härma stamning är en sak, men att göra den som stammar även till en förvirrad person med svåra sociala problem är en annan sak. Det bekräftar nämligen synen många har på oss. Och hade det varit mer nyanserat, dvs varit positiva bilder av stammande personer för att balansera det hela, hade det också varit ok, men som det är idag är varje bild av en som stammar den av en person som är nervös, mindre begåvad eller till och med ond mördare. Synen på rullstolsbundna, blinda, döva, homosexuella, blondiner mm är idag att man vet att de är som alla andra, varken mer eller mindre. Hos oss saknas den balansen än så länge, vilket vi försöker förändra. Jag välkomnar den dagen då att alla kan skratta åt stamning, för den dagen vet alla att man gör en rollfigur och inte ett porträtt.

Det finns otaliga exempel på vad en person som stammar utsätts för. Mobbing är vardagsmat och kan gå så långt som depression, socialt utanförskap, dåliga betyg och arbetslöshet. Ibland till och med självmord."

Jag har alltid tyckt att jag inte är värd lika mycket som alla andra, för att jag stammar. Jag har blivit mobbad, även om jag har haft vänner så har mobbningen förekommit. Och jag har gråtit på kvällarna för att jag ville kunna prata som alla andra. Det har varit smärtsamt, men jag har gått vidare.. lite.

Jag kollade precis på videoklipp som jag har filmat när jag pratar. Fan va det är smärtsamt att höra mig stamma och se det. Jag hatar det, verkligen.
Min stamning har blivit steget värre igen. För att det händer så mycket just nu. Det är kaos på jobbet och med familjen. Jag försöker hålla god min, men det syns i ögonen. M sa det igår när jag var hos honom att jag har inte samma glädje, det syns i ögonen att det är något. Och då kände jag verkligen att jag kunde "bryta ihop och erkänna". Men jag ville inte.
Jobbet blir inte bättre om min stamning blir värre. Ska jag stå vid gäster i fem minuter för att jag inte kan få fram vad jag vill säga? Det är så förbannat förnedrande och påfrestande. Bara en person som stammar förstår vad jag pratar om.
Men visst, jobbet har också hjälp mig. Jag är mer framåt, vågar prata mer. Dels för att jag måste eftersom jag är servteis. Det är inte bara att fråga vad dom vill beställa. Om gästen vill småprata så ska man kunna svara dom. Visst man ska inte stå och prata i tio minuter, men ändå.

Plus det förbannade skitet har kommit tillbaka och det är värre! AAAH!