Nu på sista tiden har min stamning varit besvärlig, de sista dagar har jag verkligen ansträngt mig och har problem med blockeringar. Men mest när jag pratar i telefon. Det är för att jag har mycket tankar i huvudet.

I förmiddags fick jag ett sms av min syster Chanette att det gick ett program på tv om stamning. Tyvärr hann jag bara se två minuter sen var det slut. Men jag sökte på svt's hemsida och hittade just det avsnittet. Det handlade om en 15årig kille som stamma och han fick pröva speecheasyn, som jag också har haft innan. Jag kände igen mig mycket vad han sa. Ni kan titta på klippet här.
Jag önskar också att jag hade gått på det dära stamningslägret när jag var yngre. Få se att det faktiskt inte bara är jag som stammar, för det var många gånger jag kände mig ensam. Ingen annan förstod vad jag gick igenom, ingen annan förstod hur det var. Min familj är väldigt stöttande och har hjälpt mig otroligt mycket, jag hade nog inte varit så framåt som jag är idag om dom inte hade varit så stöttande. Samma med mina vänner, dom har alltid stöttat mig, pushat mig när jag inte har vågat gå fram och beställa en korv i bröd. Servitrisjobbet har hjälpt mig mycket också, att jag verkligen var tvungen att prata.
Det har inte varit lätt, och det är fortfarande inte lätt för mig. Vissa dagar vill jag bara sitta instängd och inte prata med någon, inte ens med mig själv. Och andra dagar skiter jag i att jag stammar och pratar hur mycket som helst.
Jag funderar på att ta bort lösen på bloggen så att jag får kontakt med det andra stammare. Jag saknar det faktiskt. Det var därför jag startade denna bloggen, för att få kontakt med andra.

Det är många som inte märker att jag stammar, men jag märker det mest. Varje dag är en kamp för mig. Vare sig folk tror att det inte är så farligt. Tyvärr så vet ni inte hur det är, att hela tiden ha rädslan att prata för att ni vet att ni kommer stamma. Det sitter i sen barnben att de andra barnen skrattade eller retades för att man inte prata som de andra barnen. Jag blev inte grovt mobbad när jag var liten, men jag blev retad. Jag har fått men för det ändå. Jag har haft (eller fortfarande har) stöttande kompisar som inte har brytt sig om att jag stammade, det är jag otroligt tacksam över.

Första steget att komma över sin stamning är att medge med sig själv att man stammar och det är den man är. Min logoped som jag hade på gymnasiet var otroligt bra och hon lärde mig att jag är den jag är, varför vara någon annan? Man måste komma till det stadiet att bli ett med sig själv, acceptera den man är. Jag är Pauline, jag stammar, frågor på det? Jag pratar jätte gärna om min stamning med folk som har frågor om det. Jag tycker det är nyttigt att andra får kunskap om det, för ärligt finns det inte många som kan mycket och de tror att det är något dåligt.
En av mina värsta upplevelser var när jag var servitris, jag skulle ta en beställning på en man i medelåldern. Jag stammade lite och snappade upp på det och började härma mig. Först blev jag tyst, skämdes.. Sen sa jag till han att jag stammar, och då säger han "Oj förlåt" och skrattar hånfullt. När beställningen var klar gick jag ut i disken, tog tre djupa andetag för att hålla gråten inne. Jag ville vara stark, men just den dagen var jag sårbar. Det bästa med den här situationen var att jag fortsatte gå till detta bordet, för jag gav mig fan på att jag inte skulle backa för att var ett skitstövel. Jag har tagit mycket skit från folk och jag har träffat folk som har varit underbara. Kommer ihåg att det kom ett par som skulle äta och dom märkte att jag stammade och började fråga frågor och sa att dom hade en dotter som också stammade. Dom tyckte jag var jätte modig som tog ett sånt här jobb. Det är såna människor som ger en bra självförtroende. Världen borde ha fler såna fina människor.

Rubriken är ett citat av mig, självklart sa jag fel. Jag menade tvärtom :P haha!
Men jag ville bara säga att den senaste tiden har min stamning blivit värre. Andra kanske inte hör det lika mycket, men jag känner det. Jag anstränger mig mycket mer, och resultatet blir att jag backar och kanske inte talar så mycket. Jag har blivit rädd för telefonen igen, hatar att prata med främlingar. Tillochmed folk som tror att det är dålig täckning för att jag försvinner då och då. Det är bara för att jag blockerar, då blir det den dära pausen. Lite komiskt ändå, jag spelar så klart med och säger "Ja, här är dålig täckning eller så är det min telefon som klöddar" haha! Jag kunde också sagt att "Nä, jag stammar" Men på något vis vill jag inte att den andra personen ska känna sig dum.
Det jag skulle komma fram till varför stamningen har blivit värre är att det har varit väldigt mycket runt mig den senaste tiden, men det börjar avta nu och bli mindre att tänka på. Det som har tagit på mig mest är att jag är arbetslös, men förhoppningsvis blir det ändringar på det :)
Hur min stamning är nu är mest blockeringar, det är inte långa pauser men tillräckliga för att det är störande, kanske mest för mig, för det är jag som märker det. Det jobbigaste är med blockering är att man spänner hela kroppen extra mycket, jag spänner ju kroppen vanligtvis när jag pratar också. Det är mest för rädslan att stamma. Men blockering spänner man sig extra mycket, speciellt halsområdet kan man säga.
Det som jag har lärt mig, eller min logoped har lärt mig är att testa stamningen när jag är med/bland folk. Jag tänker på min stamning hela tiden och därför gör jag lite tester ibland. Som att prata fort, prata sakta, och ganska lägga till en frivillig stamning. Men speciellt när jag märker att stamning är värst så brukar jag sakta ner tempot och prata saktare. Det är väldigt bra också när man kanske har en muntlig redovisning, skit i att klasskamraterna tycker att det tar tid för du pratar sakta, bara det känns bra för dig. Och för eller senare så kommer du bli klar faktiskt :)

Jag tycker det är väldigt tråkigt att jag har förlorat en del läsare nu när jag lösenordskydda bloggen, väldigt många som stammar läste min blogg också. Jag kan ju inte hjälpa någon nu. Jag har byggt upp denna bloggen så länge och kommit åt många personer, det är tråkigt när andra vill förstöra för en. Jag vet inte om jag ska starta en ny blogg och skriva om enbart stamningen där, problemet är ju att jag har blivit för privat i denna och samtidigt pratat om min stamning. Men det var ju det som jag ville egentligen, både ha en privatblogg och stamning. Därför är det tråkigt att folk som inte har att göra med mitt liv försöker förstöra, läser min blogg och skriver otrevliga kommentarer. Väldigt tråkigt kan jag säga.. att folk inte kan låta en vara.
Jag har funderat på att öppna den igen, för jag tänker på de som stammar. Men sen kommer jag på att där finns dom som jag inte vill ska läsa. Men å andra sidan kan jag välja att inte bli för privat i bloggen också. Jag får fundera vidare, bloggen kommer vara lösenordskyddat ett tag till.

Jag som stammare uppskattar om jag får prata till punkt, att få ord ifyllna eller bli avbruten är irriterande. För då måste man börja om på nytt andetag. Oftast tar det ett par sekunder när stamningen kommer, vill säga om man blockerar eller upprepar. Kan inte folk vänta den sekunden?
Jag vet precis vad jag ska säga, det är inte att jag har glömt ordet och det blir den hära pinsamma tystnaden, det är bara det att det tar ett par sekunder längre att få fram det. Jag tycker det är obehagligt att stamma inför folk, det gör mig inte bekvämmare att andra blir obekvämma för att jag stammar.
Min familj säger alltid förlåt när dom råkar avbryta mig i en mening. Dom vet att jag måste ladda batterierna på nytt och ta ett nytt andetag. Vilken är jobbigt, det tar på kroppen, stamning är väldigt fysiskt eftersom man spänner hela kroppen varje gång man stammar, eller bara man ska prata för att man har rädslan för att stamma.

Stammar du själv, eller har en familjemedlem eller kompis som stammar? Hur känner ni?

Min stamning går mig på nerverna. Jag vet att det är höst, jag vet att jag har mycket omkring mig nu. Men jag är ju glad ändå, kan inte min stamning vara bra ? Jag stammar i varje mening, måste lägga till "..alltså" i vissa ord som jag inte får fram. Jag kämpar hela tiden med att tänka "Skit i stamningen, stamma om du måste" Men ibland vill man bara säga något snabbt och så tar det längre tid än vad det ska. Det gör en ledsen. Att folk också ska fylla i bara för att man råkar göra en paus på en eller två sekunder, det gör mig irriterad. Jag vill kunna prata själv, säga min mening. Om jag nu absolut inte kan få fram ordet så hjälp mig, men inte om jag har min vanliga paus på en sekund. Ni kan väl vänta en sekund alla fall, eller ?

Nu när hösten kommer, eller har kommit så börjar stamning ta sitt kast till att bli lite värre. Kylan, oro och tidigmörkelse gör på sig mycket på stamningen. Jag märker direkt, speciellt också om det händer mycket runtomkring mig så påverkar det mitt tal. Jag har problem med stavelser som börjar på "h", som till exempel; Lägenhet, hämta osv. Jag kan börja stamma mitt i ett ord, inga problem. Jag har problem och säga lägenhet, och jag kan inte direkt byta ord för det finns inget annat som förklarar det. Jo bostad, men om man ringer om en lägenhet som man vill ansöka om så kan man inte byta ut det mot bostad :)

Känner ni också att hösten påverkar er stamning? På vilken sätt isåfall? Svara gärna anonymt om ni känner för det.

Söker man på Google "Stamning" och bilder.. så kommer jag upp :D

Tidinställt inlägg

Denna sommaren har enbart varit stress för mig. Jobbat hela tiden och när man väl var ledig så var man så himla stressad för man hade tusen grejer man ville göra och en del grejer man var tvungen att hinna med. Mot slutet nu när det började bli lite mindre så fick jag en dag ledig. Jag fick fede ångest och mådde dåligt över att jag var ledig. Hemskt, men sant :(
Det jag skulle komma fram till att stamningen blir inte bättre när man är stressad. Mitt jobb som servitris är för det mesta stressigt eftersom allt ska göras samtidigt och helst i 190. Man hinner inte med och talet blir sämre. Det var dagar som jag hade ångest när jag körde till jobbet för att jag visste att det skulle bli stressigt och jag orkade inte att kämpa för att inte stamma. När jag stammar tar det längre tid att göra en beställning och då förlorar man tid. Det låter hemskt, men så är det. Men jag är stark som ändå gör det. Jag klappar på min axel varje dag och inser att jag har kommit långt med min stamning. Jag har ett jobb där jag syns och hörs. Där jag ibland måste tala inför en grupp på 5-20 personer. Och jag gör det .

Och vad gör man åt när man är stressad och stamning blir värre? Försök att slappna av, djupa andetag. Stanna upp i två sekunder och tänk till.

I söndes när jag rotade i min låda med massa ritningar som jag målat när jag var liten hittade jag ett brev från Stamningsförbundet med deras tidning KommUNIKation, och där hittade jag detta om mig! När jag tänker tillbaka så har jag för mig att dom skrev till mig och fråga om jag ville vara med i deras tidning, så självklart svara jag ja :) Detta var förra året, så här jag gått och inte vetat om det! Jag blev så rörd och glad när jag såg det. Jag började nästan få tårar av glädje när jag satt där hemma hos Tessan. Detta är verkligen jätte roligt, för andra som stammar kan gå in på min blogg och inte känna sig ensamma. Nu har jag blivit ganska dålig på att skriva om stamning, men jag ska ta upp det igen och börja skriva mer om det :) Som ni har märkt så uppdaterar jag sällan nu, men jag ska verkligen skärpa mig. Detta var verkligen en spark i rumpan för mig!

Tidinställt inlägg.

Jag hade jätte problem med att prata igår på jobbet. Jag fick inte fram orden, jag snubblade och sa fel ord ibland också. Så fort jag får för mycket tankar och stress så är det som min talkacapitet går i stupet. Det är verkligen skit jobbigt, för det är vid stress som jag mest behöver prata.
Då försöker jag göra som jag råder de andra "stammare".. Stanna upp en sekund och andas. Men jag vet att det är lättare sagt än gjort. Speciellt om man jobbar som servitris som jag gör, där allt ska gå i 160.
Men som vanligt klarar jag mig alltid, de flesta förstår. Det jobbiga är att folk inte förstår vad som försegår i ens huvud. Vad vi tänker innan vi ska prata, vad vi ska säga, hur vi ska säga det, rädslan att öppna munnen, det spänner i hela kroppen, tvekar om vi ska säga det eller vara tyst. Det är så många tankar och det är svårt att stänga av det ibland. En som inte själv stammar har ingen aning om hur det är, och tyvärr skulle aldrig kunna förstå till 100%.


Det är så lite ni ser egentligen.

Gud vilken natt. Jag har sovit som en kratta. Jag vaknar nångång i natt att jag är Jätte rädd och slänger täcket på soffan och går och kissar. Varför i all världen gör jag så?

Jag har precis skickat iväg ett mail (det låter så vuxet, hehe) till en tjej som behövde lite tips och råd med stamning. Jag har sagt det innan och jag säger det igen; Jag blir så himla glad, lite tårögd också, när ni skickar mail till mig och vill ha hjälp. Det värmer otroligt i hjärtat och jag hjälper er så mycket jag bara kan!
Jag har också märkt att jag stammar lite mer nu, men jag har mycket runt om mig just nu. Jobbet spelar in mycket, jag vet att nu börjar säsongen påriktigt och vi kommer jobba 7dagar i veckan, jag är rädd kan jag säga. Jag försöker slappna av så mycket jag kan. Och att jag är förkyld nu gör absolut inte saken bättre.

Nu ska jag sätta mig på balkongen en stund.. Vi får se hur många minuter jag klarar det :P

Dom senaste dagarna har min stamning varit svår. Oerhört jobbigt, jag har hela tiden fått lägga till ord för att kunna "gå vidare" med min mening. Speciellt på jobbet i fredes när jag skulle fråga om drickan hos folk, jag fick kämpa. Men ändå kände jag inte den dära skammen, jag tyckte bara att det var fysiskt jobbigt. Nuförtiden brukar jag alltid tänka, "skit samma att jag stammar". Vilket är ganska skönt.

Jag blir alltid lika rörd när jag får mail av folk och vill ha tips och råd om stamning. Det är verkligen jätte kul att kunna dela med mig av mina kunskaper och tips om hur jag gör, sen är det en annan sak om det hjälper på andra, för varje "stammare" har en egen sorts stamning :) Jag fick ett mail av en tjej som behövde lite tips för hon skulle ha en muntlig redovisning. Jag hatade det också när jag gick och skolan, undvek det så mycket jag kunde. Vilket jag ångrar djupt idag för det sänkte mina betyg :(
Hon skrev också att hon hade sökt mycket på nätet om tips, men det är många som är "icke-stammare" som tipsar. En som inte stammar vet inte hur det är, och skulle aldrig kunna sätta sig in i situationen. Det är samma sak som jag skulle aldrig kunna förstå hur det är att vara rullstolsbunden, men det är som det är. Man måste acceptera sin stamning och inse att det är en del av sig själv.

Jag hittade för några minuter sen en ny stamningsblogg som ni kan gå in på :) klicka här!

Det var länge sen jag skrev om stamningen, men det kan vara för att det går ganska bra för mig och jag tänker inte på den lika mycket. Men detta är ju en blogg om stamning, eller rättare sagt min stamning :)
Jag har fortfarande dagar då jag känner att stamningen inte är på topp, då vill jag sjunka under jorden. Hösten är värst för mig, då har sommaren varit och allt har varit frid och fröjd. Sen kommer mörker och kylan, det är som att stamningen känner det på sig. Det brukar alltid ordna upp sig mot våren, april-maj nångång.
Jag har lämnat tillbaka min speecheasy för att jag kände att jag inte hade något behov av den just nu. Det kändes bättre att någon annan som har värre stamning än jag kan ha den, istället för att den ligger hemma hos mig och dammar. Så jag tyckte att jag gjorde en bra gärning!

En film som jag måste se är The King Speechs och den kommer snart på bio också :D

The King's speech kan mycket väl få en eller flera Oscars och är en film som kan varmt rekommenderas. Som film, men även som intressant skildring om stamning, känslorna omkring den och olika terapimetoder. Ett land i krig med en ledare som stammar. Och som klarar den... Se den!