Jag är så glad! Att jag har Mattias, mina fina vänner och min fina familj. Det går jätte bra med oss, och ännu bättre ska det gå sen. Jag längtar så himla mycket till när vi flyttar till vår lägenhet. Så skönt det kommer bli med större ytor nu när vi börjar bli så många (nej, inga barn på väg), men två hundar har vi, sen kommer ju Lillen hit varannan helg, så mer utrymme behövs. Allt har gått i racerfart, men det stör inte oss. Vi trivs med varandra och det går jätte bra.

Det känns som att jag har tappat mina vänner. Det är många som jag saknar jätte mycket och vill vara mer med. Som Anna sa: "Detta jobbet har försummat många av mina vänner". Jag kan hålla med, vi jobbar alltid när inte andra inte jobbar och till slut har man varkens tid eller ork att träffas och till sist glider man längre och längre ifrån varann. Dock har man ett viss ansvar själv. Visst om man är väldigt nära vänner, så kvittar det hur lång tid det tar innan man träffas. Men jag vill vara med mina vänner så mycket som möjligt, när man gick i skolan var man med vännerna varje dag. Jag vill fortfarande att det ska vara så (nästan, hehe). Varje dag när man kom hem från skolan så ringde man sin bästa vän och pratade i timmar, även om man hade varit tillsammans hela dagen i skolan. Jag saknar er; Carol, Rebecka, Sanne, Marre, Sandra, Natha!

Familjen kommer alltid vara familj, hur man än vrider och vänder på det :) Jag älskar alla i min familj, även om det kan bli fel ibland. Jag vill att vi ska träffas varje dag, men tiden räcker inte till där heller. Vi alla börjar få våra egna liv och familjer. Lite skrämmande men lyckligt :D Charlotte och Sebastian har nästan precis köpt hus och börjar sitt nya liv där, och jag ska snart bli sambo med min Mattias. Therese har sin älskade Alicia och Micke. Pontus lever sitt unga liv medans han är ung :)


Sa jag att jag längtar efter julen också? :)

Jag sitter och läser gamla inlägg här på min blogg. När jag flyttade in här i lägenheten, när jag bodde hemma i lunnarp.. Det är över ett år sen jag flyttade hemifrån, även om det känns som att det var i förra veckan. Jag saknar att ha min familj omkring mig. Jag saknar att lukten av kaffe och nybakade bullar (som vi köpte från affären), jag saknar de bra tiderna. Även om det var väldigt jobbigt ett tag att bo hemma så saknar jag det fortfarande. Jag tycker om att bo själv, ha mitt eget. Men jag saknar sällskapet av min familj. Ring och fråga om jag har tid att ta en kopp kaffe, går jätte bra.

Vet ni vad mitt problem är? Jag växte upp för snabbt.

Nu vill jag inte mer. Jag vill dra täcket över mig, stoppa ner huvet i sanden. Skita i allt och alla för en stund. Jag är så trött igen. Eller jag är utmattad, slut som människa. Ledsen över att jag inte kan planera något. Jag hatar det hatar det hatar det! Och den enda som styr det skiter i vilket.
Jag har tre dagars ledighet. Men jag är så jävla stressad över att vara så att jag inte vet vad jag ska bli av. Jag ska ju slappna av och njuta att jag faktiskt är ledig första gången denna sommaren! Men jag ... kan inte.
Imorron stänger jag av mobilen. Jag tror att jag kan klara av det. Jag vill stänga in mig i min bubbla, rensa tankarna, bara vara.

Idag var jag på möte på FU, skulle skriva min slutrapport. Äntligen fri därifrån, även om jag inte har varit där på några månader (?) Men hon frågade mig vad jag skulle göra nästa år, och det fick mig att tänka. Detta är min sista sommar på detta jobbet, min sista Mårten gås och min sista jul med julbord. Det är lite sorgligt tycker jag :/ Men åh andra sidan måste man gå vidare i livet också, man kan inte stå och trampa på samma ställe hela tiden. Jag menar, jag blir inte yngre i heller.

På tal om det så blir jag 24 nästa år. Det låter gammalt på något sätt.. Snart är ungdomslivet över liksom. Sen ska man tänka på nästa fas i livet, familjebiten. Och jag som inte har någon man nu. haha! Jag får väl jaga. Nä jag har inte bråttom med det. Just nu vill jag inte binda mig, ta allt som det kommer. En tag i taget. Minut för minut. Njuta av stunden.. Ja ni fattar :) Den här breakupen var svår, med tanke på att jag dum som jag är, trodde att det skulle bli nånting stort. Men i verkligheten var det dödsdömd från början utan att någon av oss visste det. Jag är fortfarande förbannad, och jag kommer vara det ett bra tag till. Jag är så förbannad att jag inte ens vill se honom. Just nu är allt hans fel.

Nä, resten av sommaren kommer jag inte ha någon fritid. Jobb varje dag. Så jag har inte tid att jaga kärleken. Jag har inte ens tid med vänner och familj :( Jag hoppas att ni har överseende. Jag mår jätte dåligt över att jag inte har mer tid, men vi ska ta igen varenda minut! Och lilla Izzi, jag tycker så synd om henne. Tacka gudarna att min kära broder tar hand om henne nu när jag jobbar så mycket.

Nu måste jag nog sova.. eller något. Trött är jag alla fall. Godnatt!

Okej, inte världens snyggaste bild. Och ja, jag ska plantera om den.. kanske.

Jag vill ta en minisemester.. bara några dagar, komma iväg lite. Jag behöver det! Jag vill till stockholm. Det är en fin stad. Jag kommer ihåg när jag var tillsammans med Daniel som bodde i Farsta, vi åkte in till Gamla stan och gick där en varm sommardag i Augusti. Jag vill prova på storstan lite, jag älskar "livet på landet" också. Men jag vill att det ska hända lite också.

Nästa år ska jag ta tag i mitt liv, jag vet att detta året precis har börjat. Men jag vet att det kommer gå fort detta året. Jag vill någontans. Jobba i Norge lite, jobba två veckor hemma två osv. Jag behöver lite omställning. Jag behöver lite förändringar, jag vill inte trampa på samma ställe.

Nä.. vad säger ni? En weekend nånstans?

Om tre månader har jag bott i min lägenhet i ett år, tänka sig vad tiden går snabbt. Jag kämpar så gott jag kan med att ekonomin ska gå runt, vissa dagar är sämre än andra. Jag har fortfarande inte haft inflyttningsfest eller någon fest över huvudtaget. Det närmaste jag har kommit är att jag, lotta och Amanda gick in till mig i somras för att tvätta fötterna efter kulla för vi skulle till en efterfest. Och att ha en fest på egenhand är ingen fest tycker jag ;)
Jag har heller inga tavlor uppe! Jo, en i köket som jag köpte i marocko. Men den syns knappt.

Balkongen ser ut som ett bombnedslag för att jag har satt ut allt skit där, döda blommor och pappersinsamlingen :P Så den får jag snart röja och städa innan det börjar bli så varmt att man sitter och äter frukost på balkongen, så mysigt det kommer bli! Jag satt alltid ute i trädgården sommaren innan jag flyttade till min lägenhet, det var så härligt. Det är nästan lite synd att solen går bakom huset redan vid 12-13 tiden här faktiskt. Men den är framme hela morgonen och förmiddagen ju, inte för att jag kanske är uppe då, men men. Det är skönt att det är svalt i lägenheten på kvällarna allafall, så att man kan somna :)

Jag gillar min lägenhet, den är liten och mysig. Dock kunde garderoben i "storarummet" vara på ett annat ställe. Jag skulle behöva en nyare spis, denna är från 70talet! Den har en Till och Från knapp till ugnen.. omg! Jag skulle vilja tapetsera om hallen, men hyresvärden vill inte betala det och jag har inte lust att göra det själv. Även om inte hallen är jätte stor så är det ändå en kostnad. Den personen som tapetserade storarummet kan absolut inte tapetsera! Varenda linje syns för att dom har lagt kanterna på varandra, inte alls snyggt. Man kanske skulle börja leta annan lägenhet istället?

Min kropp kunde varit i bättre form, jag äter vitaminer, går ut med Izzi flera gånger om dagen, långa som korta runder. På sistone har det blivit väldigt mycket gott på kvällarna så därför har man gått upp fem kilo. Men det går jag ner nu i sommar när jag jobbar ;) Denna damen ska bli slankare!

Nä nu har jag babblat om allt, men ville bara skriva av mig lite. Nu ska jag fortsätta vara vuxen och ta min tvätt i tvättstugan :)


En tråkig dag på jobbet :P

Ibland kan man undra varför en "vanlig"pappersbit som är skuren helt rektulangelärt rätt och har lite färg kan va värd så mycket, att det styr våra liv. Att folk kan bli så giriga att vilja mer och mycket. Vad hände med att pengar har ingen betydelse, så länge man har hälsan i behåll?
Och när man inte har pengar blir man deprimerad och plötsligt har man inget tak över huvudet. Man försöker vända på varenda krona, men ändå kommer där nya räkningar som man inte kan betala. Just för att man inte har dom dära färgade pappersbitarna som är perfekt skurna.
Man blir så himla envis att man ska ge sig fan på att man kan klara sig själv, men i slutänden står man där med utsträckta händer och har gett upp. Nuförtiden är det så himla svårt att få jobb, dom har ställt högre krav och vem som helst kan inte få jobb i olika yrken. Nu måste man läsa böcker i flera och till sist få ett papper där det står "grattis till examen", men det är ingen garanti att man får ett jobb.
Till sist märker man att man snart börjar sig döden och inte har man en spänn.

Nä om jag kanske skulle försöka sova. Det är jobbigt att sova själv när man är van att ha P bredvid sig :(
Det är jobbigt att varje gång man lägger sig börjar man tänka, får inte ro i kroppen. Börjar tänka på vilket jobb man vill ha, för det är något jag tänker på nu hela tiden. Vad jag vill bli. På tisdag ska jag på studiebesök på en yrkesförarutbildning och börjar få second thoughts om jag verkligen vill bli lastbilschaufför. Jag vill bli så mycket, men jag börjar tänka på om jag verkligen klarar just det jobbet, om det är lönt med en lång utbildning för att sedan inte fortsätta. Slösa tid när man egentligen skulle lägga den tiden på nånting annat. Jag är så förvirrad nu att jag vet inte vad. Ett jobb måste jag ha, men vad är det jag vill göra resten av livet?

Jag sitter här, i min soffa, i min etta, i min hemmaby.

Vad ska jag bli? Designer, sömmerska, lastbilschaufför, skaffa ett café, kock, bagare, pröva bli modell, advokat, kassörska. Där finns så mycket. Jag blir snart 23år, livet går för snabbt. Snart är det dax för familj, mannen är hittad, nu ska dom andra pysselbitarna falla på plats.
Jag sitter och stressar mig själv, dåligt med jobb, måste betala hyran, några slantar på banken. Det kommer inte räcka långt. Arbetsförmedlingen sätter mig på jobbcoaching tre gånger i veckan vilket jag tycker är totalt jävla värdelöst för det kommer inte ge mig nåt ett jävla dugg. Lång mening, förlåt. Men jag blir förbannad på dom att de ska sätta ut en på sånt bara för att det ska se bra ut i statistiken att Tomelilla kommun har mindre arbetslösa. Ja hälften sitter på Datorteket eller så går dom på soc.
Åter till mig.. Jag står mellan två världar, något jag är och något jag kommer bli. Jag funderar, kanske för mycket. Stressar mig och bygger berg av ångest. På samma gång som jag är lycklig och vill inte att nåt ska vara annorlunda. Jag hatar förändringar, jag tyckte inte om att fylla 18 - för då var man inte liten längre men på samma gång ville jag vara vuxen, jag tyckte inte om att sluta skolan - Där hade man haft en trygghet i så många år, och nu var den borta.
Jag är glad för att jag inte har det värre.

Jag tänker alltid på vad som händer sen. Vad jag kommer göra, vad jag vill göra och vad jag vill ska hända. Vad ska jag satsa på? Vinner jag? Eller kommer jag stå på gatan med mitt liv i en resväska?

I slutet av förra året träffade jag en kille, Andreas. Jag blev galet kär i han och han lika så i mig. Ett par månader senare fick han ett jobberbjudande och flyttade till stockholm. Jag var krossad. Jag ville så gärna be honom att stanna, men jag kände att jag inte kunde göra det, inte hade rätten. Vi har haft kontakt hela tiden, jag har försökt att gå vidare. Dejta andra. Men ingen är som A, och jag har inte fått den känslan som jag hade med A. Jag har hela tiden försökt hitta någon som kunde ersätta han.




Jag kommer ihåg att vi träffades bara någon dag innan jag skulle resa till usa, och nästan direkt när jag kom hem åkte jag till honom. Det kändes så rätt, det kändes så underbart.
Nu vet jag inte vad jag ska göra längre. Det har nästan gått ett år, vi har 60mil mellan oss. Ska jag verkligen glömma honom eller satsa?





msn-konversation en vecka innan han skulle flytta.

Jag har märkt att många reagerar på vad jag skriver, att jag menar allvar med mycket. Och det gör jag inte, jag är väldigt skojsam i min blogg, och i verkligheten för den delen också. Chefen brukar bli lite putt på mig för att jag skojar så mycket, det kan väl ha sina för och nackdelar. Jag har väl inte kommit på än var gränsen går då man inte ska skoja, det är inte så att jag kommer in på en begravning då alla gråter och jag säger "Varför gråter alla? Har någon dött eller? haha", men jag tycker om att skämta. Jag tycker att livet går fan så mycket lättare då, man blir lite mer positiv, jag tycker inte om att gå och sura hela dagarna bara för att livet känns lite mörkt för en sekund (Även om man inte ska vara glad hela tiden, för då blir man knäpp av det)
Jag vill inte bara skriva tråkiga saker i min blogg, för detta är faktiskt min blogg och jag skriver vad jag vill och hur jag vill. Och jag berättar för er att ni ska inte ta allt på blodigt allvar. Hur kul skulle det vara om jag skrev "Hej, idag har jag ätit ärtsoppa, det var gott. Sen städa jag mitt rum, ciao" Jag vill ju spexa till det lite med att skriva "Jag åt en god ärtsoppa idag, jag gillar egentligen inte ärtsoppa. Men fan, denna var ju god! Senare städade jag mitt bomdnedslag till rum, grymt jobbigt! Men jag överlevde :)" Det var väl mer roligt att läsa, eller hur?!
Det är klart att jag tar allvarliga saker på allvar, men jag måste nog skämta om det för att gå vidare. Förstår ni? Det jag vill ha sagt här, egentligen, är att ta min blogg med en nypa salt. Jag är väldigt skojsam. Jag skämtade om Michael Jacksons korta byxor osv, men vissa förstår bara inte min humor.. Tråkigt att jag ska behöva förklara mig men så är det.

Det är så sjukt mycket att tänka på när man ska flytta hemifrån, jag har redan huvet full med saker att tänka på att jag snart inte får plats med mer.
Jag är tankspridd hela tiden, min chef och Anna har märkt det, jag är annorlunda på jobbet. Jag glömmer saker, gör fel. Det känns skit hemskt, det oroar mig som fan, för jag vill kunna sköta mitt jobb och att min chef och arbetskamrater ska lita på mig. Jag litar knappt på mig själv längre. Jag stressar mig för ingenting, om jag är själv på jobbet så stressar jag sönder mig och får huvudvärk. Jag är egentligen ingen ledare, men jag försöker arbeta upp mig till det alla fall, som jag hela tiden har fått göra på detta jobbet. Jag började ju som städare/diskare och nu är jag servitris.
När jag är säker på min sak börjar de andra frågesätta mig vad jag gör och då blir jag osäker helt plötsligt. När någon som försöker berätta för mig vad jag ska göra i matsalen när de inte har nånting med det att göra egentligen och jag vet hur det ska gå till blir jag så irriterad. Jag vet hur man serverar och pratar till folket. Jag vet hur man placerar borden osv..
Jag blir ledsen och arg på mig själv att jag har blivit sämre på jobbet, för det sista jag behöver nu är sparken. Jag ska för fan skaffa mig en lägenhet. Jag måste verkligen skärpa mig..

Det är så himla mycket som händer, jag blir rädd för mig egen kropp, för min garderob. Alla mina kläder sitter löst och inte så vidare snyggt. Även om det är ett lyckorus så är det otroligt skrämmande för mig, jag har aldrig haft kläder som sitter för löst, snarare för tight! Första gången ever kan jag se lite av mina revben (okej, när jag sträcker ut magen och drar in den, men har aldrig hänt ändå förr!), mina nyckelben syns utan att jag vrider och vänder på mig, min rumpa är mindre (no more J-Lo röööv), jag kan snart se mina fötter när jag tittar ner. HAHA! Detta är skrämmande saker för mig, men ändå lycka :) -17kilo lixom!

Imorron ska jag sortera bland mina saker och se om jag ska kasta något osv, och jag ska passa lilla alicia i någon timme också :) underbart!

Jag ska försöka sova nu, är skit trött faktiskt. Go natt!

Jag skulle ärligttalat säga att jag hade gärna väntat med min sexdebut, jag var alldeles för ung och jag hade gärna väntat ett antal år till. Men som min farmor brukar säga "Man ska pröva sig fram!"

Men det var egentligen inte det jag skulle skriva om. Jag diskuterar med min vän om när man ska ha sex första gången med killen man träffar? Hur lång tid ska man vänta, och hur lång tid är lång tid? Jag har både erfarenhet av att vänta och "inte vänta". Jag tycker att har man personkemi och man trivs med varandra så go for it. Folk som säger att sexet inte har betydelse i ett förhållande har absolut inte fått ett rejällt "samlag", för ärligt så måste man både klicka i sängen och på andra plan :P

msn-konversation
Jag: Jo, men herre gud.. ett år är för lång tid, en-två månader är okej. Längre än så är bara plågeri.. Tänk om sexet är dåligt, då har man slösat ett helt jävla år.
Vän: neee men har man umgåtts ett helt år utan att ha sex då har man ju verkligen tyckt om att vara med den personen.

Vad tycker ni? Ska man köra 3dejts-regeln eller vänta så länge det går?

 

Om tio år bor jag nånstans i Sverige, eller utomlands kanske? Jag håller på med något jag tycker om, troligtvis nåt med att sy, eller kanske nåt med matlagning? Jag har ett-två barn och bor med min pojkvän -eller make. Jag bjuder hem mina vänner på middagsparty, för jag älskar att laga mat och baka. Vi dricker vin långt in på natten och skrattar.
På vintrarna åker vi ner till vårt stora sommarhus i spanien (om vi inte redan bor utomlands) med familjen. Vi måste alltid ha med någon, eftersom man inte kan vara utan familjen :)

Vad gör ni om tio år? Fundera ut det ;)