Ja, det blev en sen morgon igen. Men va fan, jag är sjuk. Jag måste ju sova då.

Det är många som tror att en stammare inte lider av sin stamning. Tänk om, för ni tänker helt fel. För det första; Man blir retad i skolan, man kanske inte får så många kompisar. Självkänslan och självförtroendet sjunker för varje dag, till sist önskar man att man kunde bli osynlig.
För det andra är det väldigt jobbigt för kroppen. Varje gång en stamning träder fram spänner man hela kroppen, ibland gör man det utan att egentligen göra det. Man gör det inte medvetet. Alla muskler spänner sig, speciellt om man blockerar, alltså man får inte fram ordet, det tar stopp. Då spänner det i hela halsen och tungan.

Det är ganska frustrerande att stamma. När man tänker på vad man ska säga så går allt flytande, men när man väl ska säga det tar det dubbelt så lång tid. Om man ska berätta nånting roligt, så tappar man nästan sig.
Min mamma säger för det mesta att hon får alltid dra ur mig saker om hon ska veta nåt. Men vissa dagar vill jag helt enkelt inte prata, för jag vet att om jag pratar så stammar jag, och det är ansträngande.
Även om jag stammar, är jag en utåtriktad person och vill prata med alla och vara trevlig. Jag är ju inte en ond person. Det är bara det att ibland kan jag vara fåordig, men då är det en sån dag jag egentligen inte vill prata.

Det blev mycket stamning nu i dessa inläggen. Men det är ju jag, en del av mig. Som jag får leva med i resten av mitt  liv. Jag vill ju skriva hur jag känner. Dels för att skriva av mig, och för att visa er hur det är att vara stammare.
En del märker inte på mig att jag stammar, oftas säger dom det när dom är fulla :D ha ha! Alkoholen gör ju en avslappnad, och därför stammar jag inte lika mycket då. Och nej, jag är inte alkoholist :P he he.


Im fucking fabolous ändå !

Detta var lite fakta och lite hur jag känner. Nu ska jag fortsätta äta min "frukost"
Ciao!