Nej jag har inte gått lagt mig än.. Men jag vill inte, om jag sover så kommer nästa dag ännu snabbare. Ja alldeles riktigt, ångest.
Jag har fått ångest över att gå till arbetsförmedlingen imorron. Att berätta att jag inte har fått något jobb, eller kanske inte varit så aktiv som jag borde.. Men sanningen, den grymma sanningen är att jag får inget jobb för att jag stammar. Jag har skrivit i min ansökan att jag stammar, redan där kan dom döma mig och tro att jag är värsta stammaren och kan inte snacka som vanligt folk. Ha ha, jag snackar heller inte som vanligt folk, för att jag stammar.
Jag har ett funktionhinder, jag får leva med det helt enkelt. Men jag har ingen svår stamning, jag har en mjuk. Men ändå så hindrar den mig för att göra saker. Jag vågar inte göra saker som ni andra kanske gör. Jag vågar inte att ringa ett samtal, jag vågar inte gå fram till en främmande person och fråga om vägen eller dylikt. Det är min vardag. Kan ni föreställa er?
Men ibland gör jag saker för att jag måste. Ibland känner jag ett mod, som gör att jag kan göra det. Men ibland vill jag bara sjunka ner under jorden och låtsas att jag inte finns.. Jag vill ibland vara osynlig.
Jag vill vara en person som snackar hela tiden. Oftats vill stammare vara det. Jag vill bli så mycket .. jag vill ha olika jobb, programledare, radiopratare, lärare, you name it. Det är svårt för oss stammare att skaffa såna jobb..

Här är en kille som ska ringa ett samtal.. Han ska bara säga sitt namn.