Dom här eviga tankarna om att nej jag kan inte säga detta, för då stammar jag. På nåt vis har det gått in i mitt huvet och stannat där att det är fel och fult att stamma. Att alla besväras av det, och därför ska jag inte prata, för att jag inte vill besvära andra.
På senare dagar i mitt liv, så har jag börjat tänka mindre av dom tankarna. Jag är den jag är, varför får jag inte vara jag, då om andra får vara de dom är? Nu har jag börjat tänka mer att det är jobbigt fysiskt att stamma, därför väljer jag ibland att inte prata. Jag spänner mig varje gång jag ska prata, för att rädslan är fortfarande kvar.
Jag stammar ju inte mycket. Men ibland kan jag blockera och inte få fram ordet. Mycket jobbigt.
Jag kan ibland undvika folk för att jag känner att det är en dålig dag och jag kommer stamma. Bara just för att det är jobbigt för mig. Det är egentligen jätte hemskt, för jag vill ju inte vara sån. Jag är ju egentligen en social tjej innerst inne. Jag har dumt nog fått stamning.

Jag tycker att stamning och tankarna går hand i hand rätt mycket. Om en person skulle säga något och jag helt plötsligt utan att tänka lägger en rolig kommentar, stammar jag inte. Men om jag tänker efter vad jag ska säga så stammar jag oftast.



Den 11 Maj kommer jag pröva speecheasyn. Håll tummarna för mig att den kommer att funka, lite alla fall. Det kommer underlätta mitt liv på så många sätt, så ni anar inte. :)