Back in Lunnarp!
Anledningen för att jag inte har bloggat förrän nu är för att när jag kom hem igår så orkade jag verkligen inte sätta igång min tröga dator, jag ville bara sova.
Sen har jag jobbat hela dagen. Ställde klockan på fem, och körde hemifrån halv sju. Det har varit full rulle hela dagen, jätte kul har det varit men jobbigt mellan varven. Jag fick beröm av chefen som tyckte att jag var duktig, självklart sa han inte det direkt till mig utan sa det till min jobbarkompis i stil med "Hon är ju ganska duktig". Så jag hoppas att jag får jobb där i sommar ;)
Jag slutade jobba halv fyra.. (herregud så många timmar), så körde jag och hämtade pappa, sedan körde vi till Otto Ohlosson för att hämta en bildel till saaben, och så tittade vi på fina bilar ;) Där va en Cadillac som är baserad på Saab, sinnes :P Men sinnes snygg va den :D
Alla fall, känns konstigt att vara hemma igen. Men jag har inte saknat min ooootroligt tröga dator! Jag hade visst glömt hur trög den va. AAAH! Och fullt med lådor och sopsäckar har jag i mitt "tv-rum". Kanske ska placera som en annanstans?
Nu ska jag äta, hade inte tid att äta på jobbet.. 
mysig blogg
Ja, andningen är nog en av bovarna i dramat. Men sedan så finns det mycket annat som bidrar också, bland annat själva rädslan av att stamma. Det kan hända att man pratar på ganska bra för att sedan helt plötsligt tänka "Nu går det ju riktigt bra! Det kommer säkert skita sig nu" och i samma sekund börjar man stamma.
Så bara tanken på stamningen gör att man stammar ibland.
Och ja, jag menade faktiskt främling när jag sa viktig person. :) Av någon anledning så är en främling = en viktig person för mig för främlingen känner ju inte en särskilt bra och kanske börjar döma en direkt utifrån stamningen. Medan om jag pratar med nära vänner och familj så bryr jag mig inte lika mycket om jag stammar eller inte, för de känner mig och kommer inte tänka på det som en väldigt stor grej.
Svårast är det helt klart med telefoner för då kan man ju inte ens se personen och behålla någon slags ögonkontakt. Pratar man inte tillräckligt fort eller med bra flyt börjar de undra om man är kvar vilket gör det extra stressigt.
Nu är det ju så att min stamning inte är särskilt farlig, som sagt var det när jag var mindre som jag hade större problem med det men som jag läste nånstans så är det ju ett problem som aldrig blir helt botat. Man kan ta bort det till en viss grad men det går aldrig bort 100%.
Dock så brukade jag göra en sak som jag tror hjälpte mig en bra bit på vägen med min stamning. Tror det skulle kunna hjälpa dig med.
Går du på någon behandling just nu?
Kram
Sima
har du inte sök några andra sommar jobb i år?
