Jag försöker alltid med mina trick att inte stamma. Men ibland funkar dom inte, och det slutar oftats med att jag blir frusterad och sitter tyst en lång stund.
När jag var uppe hos min oma innan, skulle jag berätta en sak för Therese. Jag kan säga att stamma på nästan varenda-varannat ord, när jag skulle berätta en sak på två meningar. Visst dom andra satt tysta och vänta på att jag skulle komma nånvart, men det var så himla frustrerande och jag ville bara att det skulle ta slut. Det jag skulle berätta var: "Kommer du ihåg när du och lotta sprang ifrån mig när vi bodde i gärarp? För att ni skulle jaga rådjuren och jag hängde inte med" Dom här två meningarna tog säkert fem minuter och säga när en annan hade sagt det på fem-tio sekunder. Jag kämpade verkligen med dessa två meningar, jag pausade, tog nya andetag, försökte byta ut ord, jag gjorde chester med händerna. Inget verkade funka. Min kusin som är nåna år yngre än mig satt och kollade på mig med stora ögon, för han har nog aldrig sett mig förr. Men jag ville verkligen berätta dom två meningarna själv. Men egentligen önskade jag att nån hade kunnat säga det åt mig.