Igår tänkte jag på allt möjligt, därav skrev jag inte i bloggen. En av tankarna var "Jag känner mig tom, jag vill också göra grejer" Eftersom man inte har pengar kan man inte göra någonting. Det värsta är att säga till kompisarna att man kan inte följa med och fika eller titta på bio för att man inte har pengar. Det är bättre att säga, "nej, jag måste jobba" Då gör jag ju något och kan ta igen fikan eller bion en annan dag ! Nej, nu kan jag inte..

Min syster Charlotte ringde upp mig igår kväll och undrade hur jag egentligen mådde, och jag förklara för henne att jag kände mig så tom och hjälplös för att jag inte hade något jobb, allt är så jobbigt. Och hon förstod mig precis. Hon kände också så när hon hade tagit studenten och sommarjobbet var slut. Man hade inte pengar som man hade under sommaren och kunde göra vad man ville efter jobbet om man orkade. Det är så jag känner nu, jag vill kunna fråga nån om den ska med och fika, shoppa, kolla på bio, eller åka till Köpenhamn för att shoppa. Men jag kan inte !

Det värsta är också att jag kan inte ta vilket jobb som helst, inte ens ett fucking kassajobb på Ica på grund av min stamning. Visst, jag skulle kanske kunna, men nä, jag hade inte pallat det. Ett kassa jobb är kanske inte verkar så ansträngande. Men min syster brukar ibland sitta i kassan och hon säger att man är helt slut efteråt. Tänk då mig som stammar, känner press på mig hela tiden att jag måste säga vad summan blir, jag spänner alla muskler i kroppen som finns. Jag vet inte om jag eller min kropp hade pallat det.

Min logoped skrev ett mail till mig igår ju att hon skulle skicka ett intyg inom några dagar. Jag hoppas verkligen att jag kommer få hjälp av det för att komma in i arbetsvärlden. Jag vill ju verkligen inte bara sitta hemma och inte göra något vettigt och veta att jag bara tar plats. Jag vill ju göra rätt för mig.