Jag hatar att vara ensam i detta stora hemska huset. När jag tänkte på att jag kunde ringa nån kompis som kunde sova över här, så kom jag på att jag inte har nån. Jo, kompisar har jag. Men antinge jobbar dom eller är hos sina pojkvänner eller till och med bor med sina pojkvänner. Då bröt jag ihop och börja gråta, och nu kan jag inte sluta! Just nu är allt jobbigt.
Jag drömde om min vän inatt (eller rättare sagt igårnatt eftersom det är en ny dag), jag drömde om att hon blev frisk och vi satt och snackade gamla minnen och kramade varandra. Fan vad jag saknar henne. Man inser vad man har förlorat när det nästan är borta. Jag hatar mig själv för att jag inte har hälsat på henne än, jag har ändå varit en av hennes närmaste vänner ett tag, right? Jag drömmer om henne så ofta att det nästan är skrämmande, jag tänker på henne nästan varje dag. Är det mitt samvete som pratar? Eller försöker hon nå mig? Jag har faktiskt ingen aning. Jag vet inte om jag vågar träffa henne, jag bör kanske göra det för att få ett avslut.
Jag är orolig för resan också, sista betalningen ska vara betalt imorron (idag), men jag har inte fått nån faktura. Och när jag ringde till resebyrån så säger kvinnan som vi har bokat resan av att jag ska ha fått den hemskickad. Hell no women! Så nu ska hon skicka en kopia av fakturan och den kommer säkert inte förrän på måndag, jag hoppas verkligen inte att det bli några besvär. Plus att jag vet inte om jag kommer få ihop så mycket fickpengar som jag önskar . Jag vet att min familj säger "Men inte behöver du ha med dig så mycket?", jag måste det. Allt kostar i där, vi ska inte bara sitta på våra hotelrum och pilla kråkor. Vi ska upp till Frihetsgudinnan, det kostar. Vi ska till ... ja, jag vet inte vad allt heter, men fan! Allt kostar, plus att vi inte får all mat heller. Tänk er att vi ska vara där i tre veckor. Att snåla på 2tusen i veckan är inget att snacka om, och jag vill helst ha pengar ifall nåt skulle hända och jag måste ta ett flyg hem. *peppar peppar ta i träd* Ni fattar vad jag menar, hoppas jag. Men jag får nog inse fakta att jag får ta med det jag kan. Jag blir bara så deprimerad när det inte blir som jag tänk mig, som en vanlig jävla människa.
Det är därför jag också har undvikit att skriva här, låtsas att vara glad vill jag inte göra. Det är falsk, även om jag oftats gör det, för att inte visa hur jag egentligen mår. Men jag vill inte må skit, jag vill vara den dära glada personen. Men som en annan svensk så har jag också problem.

Det jag ville säga egentligen är att jag tycker allt är jobbigt just nu. Jag vill egentligen bara sjunka under jorden. Att fira jul med en splittrad familj är inte roligt. Jag börjar gråta bara jag tänker på det, men jag måste verkligen inse att så här är det.
Och jag saknar Izzi, jag har aldrig varit ifrån henne så här länge. Det gör ont i hjärtat <3 Men det är bara två veckor till.

Jag är orolig för min familj, för var och en.