Det ringde för en stund sen på hemtelefonen, jag svarade naturligtvis, först hörde jag inte vad personen sa eftersom denna sluddrade och bröt på talet. Han sökte Isabella (min mamma) och jag förklarade han hon bor inte här, och då säger han att han är hennes pappa. Jag blev tyst och koppla först inte, sen utbrister jag: "Morfar?!" Jag har inte pratat eller träffat honom på över 10år, det var verkligen jätte roligt att prata med honom. Och han blev överlycklig över att få prata med mig! Han berättade saker som jag gjorde när jag var liten och han sa hela tiden att han älskade mig jätte mycket.

När vi la på, så började jag nästan gråta av lycka. Det var verkligen jätte roligt att prata med honom, man förstod hälften av vad han sa eftersom han pratar inte jätte bra svenska och han är gammal. Men det var verkligen underbart :)

Jag hade ingen bild på morfar, därför bjuder jag på en bild på mig och lotta när vi var små :)