Jag sitter här, i min soffa, i min etta, i min hemmaby.

Vad ska jag bli? Designer, sömmerska, lastbilschaufför, skaffa ett café, kock, bagare, pröva bli modell, advokat, kassörska. Där finns så mycket. Jag blir snart 23år, livet går för snabbt. Snart är det dax för familj, mannen är hittad, nu ska dom andra pysselbitarna falla på plats.
Jag sitter och stressar mig själv, dåligt med jobb, måste betala hyran, några slantar på banken. Det kommer inte räcka långt. Arbetsförmedlingen sätter mig på jobbcoaching tre gånger i veckan vilket jag tycker är totalt jävla värdelöst för det kommer inte ge mig nåt ett jävla dugg. Lång mening, förlåt. Men jag blir förbannad på dom att de ska sätta ut en på sånt bara för att det ska se bra ut i statistiken att Tomelilla kommun har mindre arbetslösa. Ja hälften sitter på Datorteket eller så går dom på soc.
Åter till mig.. Jag står mellan två världar, något jag är och något jag kommer bli. Jag funderar, kanske för mycket. Stressar mig och bygger berg av ångest. På samma gång som jag är lycklig och vill inte att nåt ska vara annorlunda. Jag hatar förändringar, jag tyckte inte om att fylla 18 - för då var man inte liten längre men på samma gång ville jag vara vuxen, jag tyckte inte om att sluta skolan - Där hade man haft en trygghet i så många år, och nu var den borta.
Jag är glad för att jag inte har det värre.