I förmiddags fick jag ett sms av min syster Chanette att det gick ett program på tv om stamning. Tyvärr hann jag bara se två minuter sen var det slut. Men jag sökte på svt's hemsida och hittade just det avsnittet. Det handlade om en 15årig kille som stamma och han fick pröva speecheasyn, som jag också har haft innan. Jag kände igen mig mycket vad han sa. Ni kan titta på klippet här.
Jag önskar också att jag hade gått på det dära stamningslägret när jag var yngre. Få se att det faktiskt inte bara är jag som stammar, för det var många gånger jag kände mig ensam. Ingen annan förstod vad jag gick igenom, ingen annan förstod hur det var. Min familj är väldigt stöttande och har hjälpt mig otroligt mycket, jag hade nog inte varit så framåt som jag är idag om dom inte hade varit så stöttande. Samma med mina vänner, dom har alltid stöttat mig, pushat mig när jag inte har vågat gå fram och beställa en korv i bröd. Servitrisjobbet har hjälpt mig mycket också, att jag verkligen var tvungen att prata.
Det har inte varit lätt, och det är fortfarande inte lätt för mig. Vissa dagar vill jag bara sitta instängd och inte prata med någon, inte ens med mig själv. Och andra dagar skiter jag i att jag stammar och pratar hur mycket som helst.
Jag funderar på att ta bort lösen på bloggen så att jag får kontakt med det andra stammare. Jag saknar det faktiskt. Det var därför jag startade denna bloggen, för att få kontakt med andra.

Det är många som inte märker att jag stammar, men jag märker det mest. Varje dag är en kamp för mig. Vare sig folk tror att det inte är så farligt. Tyvärr så vet ni inte hur det är, att hela tiden ha rädslan att prata för att ni vet att ni kommer stamma. Det sitter i sen barnben att de andra barnen skrattade eller retades för att man inte prata som de andra barnen. Jag blev inte grovt mobbad när jag var liten, men jag blev retad. Jag har fått men för det ändå. Jag har haft (eller fortfarande har) stöttande kompisar som inte har brytt sig om att jag stammade, det är jag otroligt tacksam över.

Första steget att komma över sin stamning är att medge med sig själv att man stammar och det är den man är. Min logoped som jag hade på gymnasiet var otroligt bra och hon lärde mig att jag är den jag är, varför vara någon annan? Man måste komma till det stadiet att bli ett med sig själv, acceptera den man är. Jag är Pauline, jag stammar, frågor på det? Jag pratar jätte gärna om min stamning med folk som har frågor om det. Jag tycker det är nyttigt att andra får kunskap om det, för ärligt finns det inte många som kan mycket och de tror att det är något dåligt.
En av mina värsta upplevelser var när jag var servitris, jag skulle ta en beställning på en man i medelåldern. Jag stammade lite och snappade upp på det och började härma mig. Först blev jag tyst, skämdes.. Sen sa jag till han att jag stammar, och då säger han "Oj förlåt" och skrattar hånfullt. När beställningen var klar gick jag ut i disken, tog tre djupa andetag för att hålla gråten inne. Jag ville vara stark, men just den dagen var jag sårbar. Det bästa med den här situationen var att jag fortsatte gå till detta bordet, för jag gav mig fan på att jag inte skulle backa för att var ett skitstövel. Jag har tagit mycket skit från folk och jag har träffat folk som har varit underbara. Kommer ihåg att det kom ett par som skulle äta och dom märkte att jag stammade och började fråga frågor och sa att dom hade en dotter som också stammade. Dom tyckte jag var jätte modig som tog ett sånt här jobb. Det är såna människor som ger en bra självförtroende. Världen borde ha fler såna fina människor.