Just nu är väl inte min stamning den bästa. Jag snubblar mycket på ord. Kanske är det för att jag är tankspridd? Jag säger ofta fel ord (jag som stammare brukar byta till ett lättare ord när jag märker att en stamning kommer) eller att jag bytar bokstav i ett ord. Jag vet faktiskt inte om det har med stamningen att göra egentligen, eller om det är jag att allmänt förvirrad :P

 

Nuförtiden tänker jag inte så mycket på att jag stammar, eller tänker "Jag kommer stamma". Det är många som säger när jag säger att jag stammar att "det hörs ju inte". Det är inte det som är poängen. Jag har varit stammare i hela mitt liv, det är något som jag kommer få leva med i resten av mitt liv också. Att hela tiden har känslan eller tanken på att jag kommer att stamma. Visst, jag stammar inte lika mycket nu som jag gjorde förr. Jag har accepterat det mer nu också, kanske därför jag inte ser det som ett jätte stort problem längre. Det är mer när någon fyller i till mig när jag inte vill, eller någon avbryter mig mitt i en mening, då jag måste ta ett nytt andetag och börja om på nytt.

 

De som säger att "jag har inte märkt att du stammar" tänker inte på hur det är att stamma sjäv. Jag gör allt i min kropp och själ för att jag inte ska stamma. Vet ni vilken påfrestning det är, mentalt och fysisk? Man spänner hela kroppen, och man har rädslan för att stamma. Bara för att man har en liten röst i baknacken som säger "Det är fult att stamma, det är fel, du kan inte prata normalt"

 

Jag är väldigt glad och lyckligt lottad för att jag har så mild stamning som jag har. Jag har mött de som har det värre än mig, och kollat mycket på tv och youtube-klipp. Och det viktiga att veta som stammare, är att vi är inte ensamma. Vi är många :)